Det började med att jag smälte smöret till bottnen, istället för att använda det rumsvarmt.
Sen blev det dags att separera äggvitorna från gulorna. Fyra ägg gick till spillo innan jag lyckades få fem rena äggvitor i skålen. Men av allt att döma slank lite äggula ändå ner, för marängen blev alls inte så fluffig som den borde. Men optimistiska jag tänkte att det kanske går bra ändå och lade in kakan i ugnen.
Ut kom sen en fruktansvärd skapelse... Degig botten som mest påminde om ugnspannkaka, marängen var platt och ytan karamelliserad och fulbrun.
Jag ville bara gråta. Och gjorde det också, framför mina kära familjemedlemmar som istället för att säga ett tröstande ord mest satt och smålog åt min hysteri.
Nåja "man kan int bara lägg se ner å dö" som de sjunger i Kaj-låten.
Fanskapet slängdes och jag bakade en helt vanlig sockerkaksbotten. Naturligtvis var ju bakpulvret slut så jag chansade med matsoda istället. Formen läckte i ugnen, så det luktade bränt och det var förundransvärt att brandvarnaren inte satte igång.
Tårtan blev nog sist och slutligen helt ok. Ätbar åtminstone. Men jag glömde sockra bären som tårtan fylldes med, så det blev väldigt surt.
Nu kan midsommarfirandet börja. Det kan ju bara bli bättre! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar